Den Kinesiska restaurangeffekten

Det finns flera signaler som drar igång bukspottkörtelns komplicerade hormonproduktion. Förväntan om mat, besläktat med Pavloveffekten, är en. Enzymet amylas börjar bryta ner stärkelse redan i munnen vilket ger upphov till en svagt söt smak som också sänder en signal. När magsäcken spänns ut av maten kommer en tredje, en liknande volymeffekt kommer från tunntarmens övre del. Först därefter, när glukosen börjar strömma in i blodet kommer den slutgiltiga signalen, den de flesta brukar fokusera på.

Glukos i blodet utöver de normala mängderna, är skadligt. Detta visas genom de otaliga skador som drabbar diabetiker typ 1 och sockersjukas (diabetiker typ 2) ögon och fötter. Dessa innehåller nämligen några av de finaste, och därmed mest lättskadade, blodkärlen i kroppen. En frisk, normalviktig 70 kg person har totalt cirka 5 gram glukos i blodet, vilket motsvarar vikten av cirka 3 vanliga sockerbitar.

Blodsockret är ett av de fysiologiska värden i kroppen som regleras till de snävaste toleranserna, men inte ens hos friska personer verkar reglerhormonet insulin så snabbt som man skulle önska. Detta förklarar alla de uppräknade förvarningarna till bukspottkörteln att starta sin aktivitet. Ett par av signalerna kan ställa till det riktigt ordentligt utan att den drabbade alls förstår vad det beror på, förmodligen inte heller det diabetesteam som han eller hon förväntas få stöttning av. Till yttermera visso accentuerar en del av de vedertagna kostråden problemet.

Vi tar det från början.
Effekten jag syftar på kallas av diabetesspecialisten Richard K. Bernstein för det "The Chinese Restaurant Effect", den Kinesiska restaurangeffekten. Det drabbar insulinberoende som äter bulkgivande mat även om den inte i sig själv innehåller särskilt mycket insulinkrävande sockerkedjor (kolhydrater) eller protein. Blotta volymen spänner nämligen ut mage och tunntarm tillräckligt mycket för att signalerna till bukspottkörteln att producera insulin skall starta.

Samtidigt går en aktiveringssignal till alfacellerna att dra igång frisättning av det motbalanserande hormonet glukagon. Hos en frisk person sköter sig den balansen automatiskt; när insulinet stiger så dämpas glukagonfrisättningen. Alfa- och betaceller ligger nämligen nära beblandade med varandra i de Langerhanska öarna och insulinets dämpande verkan på alfacellerna överförs snabbare än tanken.

Men, hos insulinberoende diabetiker sker inte detta på ett korrekt sätt. Alfacellerna får sin startsignal från spänningskänslan i mage och tarm, men den balanserande motsignalen från insulinet saknas eller är mycket låg beroende på att betacellerna är skadade. Kom ihåg att normalt regleras alfacellernas verksamhet genom att de styrs av betacellerna som ligger granne, men nu skall insulinet sippra in från injektionsstället långt bort och dessutom gå bakvägen. Styrningen av alfacellernas glukagonproduktion är alltså bristfällig.

Glukagonet startar den förprogrammerade frisättningen av glukos från leverglykogenet samt glukoneogenes, nyproduktion av glukos, från protein- och fett. Summan av sockerkedjorna (kolhydraterna) i maten och kroppens egen frisättning och produktion av glukos kommer att vida överträffa den förväntade mängden.

Betacellerna producerar, utöver insulin, även ett mindre välkänt hormon, amylin. Det modererar dels glukagonproduktionen men sänder även mättnadssignaler till hjärnan, samt dämpar nedre magmunnens öppningsreaktion för att motverka överätning. Insulinberoende diabetiker saknar tillräckligt aktiva betaceller vilket även går ut över amylinproduktionen. På grund av mindre mättnadssignaler äter den drabbade därför lätt en större mängd än lämpligt och de volymberoende signalerna från mage och tunntarm som aktiverar alfacellernas glukagonproduktion blir intensiva.

Summan av allt detta skapar den Kinesiska restaurangeffekten som i grunden beror på att kroppen, utöver sitt innehåll av blodsockergenererande ämnen även reagerar på matens blotta volym. Råd som bygger på att en diabetiker skall äta bulkgivande mat för att nå en snabbare mättnadskänsla är alltså kontraproduktiva, till och med direkt skadliga.

Undrar just hur många diabetesteam som känner till detta? För att inte tala om insulinberoende diabetiker, både typ 1-or och de sockersjuka som ordinerats att använda insulin. De kan drabbas hårt av de konventionella fiber- och bulkbaserade kostråden.