Sockerspeedade barn

olle fortsätter att ställa relevanta frågor: "...vad händer om dom äter mer kolhydrater socker än vad som går att lagra i levern musklerna som glykogen? ...(detta är skrivet för friska)"

Kroppen har flera olika källor till näringsämnen och energi. Det allra mest kroppsnära energiformen som finns minst av i ett givet ögonblick men används mest över tid är ATP, adenosintrifosfat. Den mängd som finns tillgänglig motsvarar i storleksordningen 1 kcal (en kilocalori), medan totalmängden förbrukad ATP över ett dygn rör sig om 40 kg! Det är alltså den "valuta" som kroppens energianvändning alltid "betalas" i. Småpengar, kan tyckas, men en gigantisk omsättning.

En enskild ATP ger oerhört lite energi, men det det är just det som är vitsen. Med en signifikant större energibärare så skulle det bli problem att utföra kroppens minsta energikrävande uppgifter, vi skulle bli otroligt ineffektiva om kanske 99% av energin som krävs för att reagera på en nervimpuls skulle gå bort som förlust. Som det nu är så är förlusten snarare 80%.

All annan energi skall omvandlas i en mängd steg till ATP innan den duger någonting till. Den betydande energikälla som ligger "längst från" i den kedjan är maten du äter, medan det riktigt stora energilagret är redan upplagrat kroppsfett. Energin i mage och tarm är i storleksordningen 1000 kcal, medan de 15 kg fett som en "frisk" person bör ha motsvarar 105000 - 135000 kcal, beroende på sätt att räkna.

Energin i mage och tarm är svårtillgänglig beroende på att den, räknat i antal mellanliggande kemiska processer samt transportsträcka, ligger långt ifrån användbart ATP. Fettet skyddas dessutom mot energiuttag av hormonella spärrar, beroende på att det är avsett som långtidslager för dåliga tider. Som LCHF-are lär vi oss att manipulera kroppen så att vi lättare utnyttjar fettet som en normal energikälla.

Utöver dessa relativt otillgängliga energilager finns muskel- och leverglykogen, grenade glukoskedjor i vattenlösning. Totalt sett kan kroppen lagra 500 gram, 2000 kcal. Begränsningen ligger i att glykogen tar med sig så stora mängder vatten in i cellerna, 2.7 gånger glykogenvikten, att det inre trycket skulle kunna skada dem.

Det glykogen som lagras i muskelceller är tillgänglig för den enskilda cellen, medan leverglykogenet kan användas överallt i hela kroppen. Som i all annan lagring så vill man inte att det vare sig skall bli tomt eller fullt. Ett tomt glykogenlager ger dig inga marginaler att göra en nämnvärd fysisk ansträngning och om glykogenlagret är fullt så stiger mängden cirkulerande glukos i blodet utöver de cirka 5-6 gram som är rimligt och oskadligt.

För att motverka skadliga mängder blodglukos så öppnar kroppen en hormonellt styrd energitransport in i cellerna (m.h.a. insulin). Är lagret av glykogen i en cell fullt så markerar de insulinstyrda cellerna detta genom att dels dra tillbaka insulinreceptorerna in i cellmembranen, dels dras glukostransportörerna (GLUT4) från sina arbetsplatser i samma cellmembran, man blir insulinresistent. Men det gäller bara den enskilda cellen! Överflödsglukosen fortsätter att cirkulera i blodet till dess det når en destination som är öppen. Det kan vara en annan muskelcell med ett lägre glykogenförråd, en fettcell eller en annan cell vars glukosupptag inte regleras av insulin, t.ex. hjärnan.

Den sista meningen kan vara bra att minnas för att förstå hur godis eller annan sockerkedjerik mat skapar sockerspeedade barn.

Spin, stall och metabolt syndrom

Ett flygplan i en farlig spinn. Efter en kort stund är spinnen väl etablerad och upprepar sig i stort sett hela tiden. Men spinnen startar inte utan orsak. Strax före en spinn brukar det uppträda en stall, ett kritiskt läge där vingarnas lyftkraft upphör, oftast på grund av för låg hastighet eller annan felaktighet i flygplanets rörelse genom luften. Ett flygplan i spinn uppför sig föga mer aerodynamiskt än ett matsalsbord som kastas från Eiffeltornet.

Att veta hur man hanterar en spinn och tar sig ut ur den är en väsentlig och livräddande kunskap, men den pilot som aldrig hamnar i stall behöver aldrig hantera en spinn. Nu kan även den mest förutseende pilot ändå hamna i situationer där stall kan uppträda utan egen förskyllan så utbildning och korrekta kunskaper är viktiga.

Vad jag söker är det metabola syndromets motsvarighet till stall och även förhistorien till den. Begreppet glukosintolerans kommer nära, men inte tillräckligt. Frågan är vad som får muskelcellerna att välja bort glukos som energikälla i första läget. Hos "friska" är det ännu inget problem. De kan äta, efter sina behov och önskemål, närmast fria mängder mat utan att uppvisa några egentliga negativa konsekvenser. Men hos en del börjar kroppen att protestera.

Till en början lite stillsamt med bland annat en begynnande viktökning. Den kan initialt vara långsam och föga påtaglig. Om man då motverkar den med traditionella metoder så dämpas den vanligen, men eftersom dessa oftast innebär kalorireduktion genom att minska fettet i maten så avlägsnar man inte orsaken, de sockerkedjor (kolhydrater) som kroppen inte längre klarar att hantera lika elegant som tidigare.

Redan här har man gått in i de första försiktiga stadierna i den metabola spinnrörelsen. Men med god flyghöjd över marken, motorn igång och gott om bränsle i tankarna så är situationen ännu inte kritisk.

Men med tveksam utbildning och skit bakom spakarna så...

Enkelt miljötips

Accepterar man de givna påståendena och följer resonemangen utan att tänka så är logiken lika glasklar som fel.

Precis som påståendet att bukfetma förorsakar diabetes. Det som händer är att en begynnande svårighet att handskas med sockerkedjor (kolhydrater) i kosten drar med sig en ökande insulinproduktion som i sin tur leder till fettinlagring och fortsatt överkonsumtion. Denna process börjar långt innan diagnosen "åldersdiabetes" eller diabetes typ 2 kommer.

För att tala klarspråk, sockersjuka.