Den Kinesiska restaurangeffekten

Det finns flera signaler som drar igång bukspottkörtelns komplicerade hormonproduktion. Förväntan om mat, besläktat med Pavloveffekten, är en. Enzymet amylas börjar bryta ner stärkelse redan i munnen vilket ger upphov till en svagt söt smak som också sänder en signal. När magsäcken spänns ut av maten kommer en tredje, en liknande volymeffekt kommer från tunntarmens övre del. Först därefter, när glukosen börjar strömma in i blodet kommer den slutgiltiga signalen, den de flesta brukar fokusera på.

Glukos i blodet utöver de normala mängderna, är skadligt. Detta visas genom de otaliga skador som drabbar diabetiker typ 1 och sockersjukas (diabetiker typ 2) ögon och fötter. Dessa innehåller nämligen några av de finaste, och därmed mest lättskadade, blodkärlen i kroppen. En frisk, normalviktig 70 kg person har totalt cirka 5 gram glukos i blodet, vilket motsvarar vikten av cirka 3 vanliga sockerbitar.

Blodsockret är ett av de fysiologiska värden i kroppen som regleras till de snävaste toleranserna, men inte ens hos friska personer verkar reglerhormonet insulin så snabbt som man skulle önska. Detta förklarar alla de uppräknade förvarningarna till bukspottkörteln att starta sin aktivitet. Ett par av signalerna kan ställa till det riktigt ordentligt utan att den drabbade alls förstår vad det beror på, förmodligen inte heller det diabetesteam som han eller hon förväntas få stöttning av. Till yttermera visso accentuerar en del av de vedertagna kostråden problemet.

Vi tar det från början.
Effekten jag syftar på kallas av diabetesspecialisten Richard K. Bernstein för det "The Chinese Restaurant Effect", den Kinesiska restaurangeffekten. Det drabbar insulinberoende som äter bulkgivande mat även om den inte i sig själv innehåller särskilt mycket insulinkrävande sockerkedjor (kolhydrater) eller protein. Blotta volymen spänner nämligen ut mage och tunntarm tillräckligt mycket för att signalerna till bukspottkörteln att producera insulin skall starta.

Samtidigt går en aktiveringssignal till alfacellerna att dra igång frisättning av det motbalanserande hormonet glukagon. Hos en frisk person sköter sig den balansen automatiskt; när insulinet stiger så dämpas glukagonfrisättningen. Alfa- och betaceller ligger nämligen nära beblandade med varandra i de Langerhanska öarna och insulinets dämpande verkan på alfacellerna överförs snabbare än tanken.

Men, hos insulinberoende diabetiker sker inte detta på ett korrekt sätt. Alfacellerna får sin startsignal från spänningskänslan i mage och tarm, men den balanserande motsignalen från insulinet saknas eller är mycket låg beroende på att betacellerna är skadade. Kom ihåg att normalt regleras alfacellernas verksamhet genom att de styrs av betacellerna som ligger granne, men nu skall insulinet sippra in från injektionsstället långt bort och dessutom gå bakvägen. Styrningen av alfacellernas glukagonproduktion är alltså bristfällig.

Glukagonet startar den förprogrammerade frisättningen av glukos från leverglykogenet samt glukoneogenes, nyproduktion av glukos, från protein- och fett. Summan av sockerkedjorna (kolhydraterna) i maten och kroppens egen frisättning och produktion av glukos kommer att vida överträffa den förväntade mängden.

Betacellerna producerar, utöver insulin, även ett mindre välkänt hormon, amylin. Det modererar dels glukagonproduktionen men sänder även mättnadssignaler till hjärnan, samt dämpar nedre magmunnens öppningsreaktion för att motverka överätning. Insulinberoende diabetiker saknar tillräckligt aktiva betaceller vilket även går ut över amylinproduktionen. På grund av mindre mättnadssignaler äter den drabbade därför lätt en större mängd än lämpligt och de volymberoende signalerna från mage och tunntarm som aktiverar alfacellernas glukagonproduktion blir intensiva.

Summan av allt detta skapar den Kinesiska restaurangeffekten som i grunden beror på att kroppen, utöver sitt innehåll av blodsockergenererande ämnen även reagerar på matens blotta volym. Råd som bygger på att en diabetiker skall äta bulkgivande mat för att nå en snabbare mättnadskänsla är alltså kontraproduktiva, till och med direkt skadliga.

Undrar just hur många diabetesteam som känner till detta? För att inte tala om insulinberoende diabetiker, både typ 1-or och de sockersjuka som ordinerats att använda insulin. De kan drabbas hårt av de konventionella fiber- och bulkbaserade kostråden.

Chipstrimning

I föregående blogginlägg citerade jag Peter Siepen:

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att frukosten är dagens viktigaste måltid?"

Tänk logiskt istället, tänk som en ingenjör skulle göra. Framför allt, tänk själv utan att färgas av det "alla vet".

Rådet bygger på idén att man startar dagen med tom bränsletank och måste fylla den för att komma vidare. Efter en vanlig natts sömn är magen troligtvis tom och även stora delar av tunntarmen. Man är alltså kapabel att äta en stadig frukost, men frågan är vilka konsekvenser det får.

Före frukost tar kroppen en hel del av sin energi från kroppens fett, den är i en fettförbrännande fas. Varje kilo fettväv innehåller cirka 7500 kcal energi vilket är tillräckligt för 3-5 hela dygn! Det hormon som styr detta fettutnyttjande heter glukagon och domineras i sin tur av insulin. Alfacellerna i bukspottkörteln producerar glukagonet, men saknar egen förmåga att bedöma sin verksamhet och förlitar sig därför på information från grannen betacellerna. Om man äter något som höjer blodsockret så att betacellerna känner av detta och börjar frigöra och nyproducera insulin så hämmas glukagonet genast i sin verksamhet och fettanvändningen går i stå.

Resten av morgonen måste man då leva på frukosten. När blodsockret sjunker igen så ligger glukagonet efter och man måste gå hungrig så pass länge att man stöttar med mer mat, ett så kallat mellanmål. När precis samma sak händer under natten så märker man vanligen inget och "sover över" hungerkänslan.

Dela inte slentrianmässigt in ditt ätande enligt traditionella mönster. Tänk ingenjörsmässigt istället, en maskin som behöver ständig kontroll, översyn och energipåfyllning har definitivt förbättringspotential, särskilt om den bevisligen har med sig bränsle för flera dygn. I detta fall är det styrningen som fallerar.

Den som inte känner för att äta frukost och mår bra av det skall absolut utnyttja det till sin fördel och använda befintliga energilager. Men se till att dricka så att du inte får vätskebrist. Vatten är kroppens absolut viktigaste näringsämne, näringstransportör, strukturgivare, processkemikalie, kylmedium och avfallstransportör. Vatten är det mest universella lösningsmedlet och tar med sig även det du inte vill. Att överdriva ger därför inga fördelar, vattenflaskan ständigt i handen som hos tjejerna i tidningen iFORM är mest bara fånigt.

Förr eller senare blir du hungrig "på riktigt" och nu kommer den måltid som formar dagstrenden, kanske dagens viktigaste. Om det sker direkt vid uppstigningen eller flera timmar senare är oviktigt. Äter du nu en måltid som drar med sig förhöjt blodsocker och insulin så kan du tacka glukagonet för den tid som varit och övergå till sockerdrift. Sedan är cirkusen med svajigt blodsocker, insulin och mål mellan målen igång.

Du kan trösta dig med att nästa morgon får du en ny chans att ta nya beslut igen.

Men med samma beslut varje morgon så får du sannolikt samma utfall, dag efter dag. Kroppen är ingen slumpgenerator utan integrerar fram ett resultat som beror på ingående näring och styrning.

En gång i tiden trimmade man bilmotorer nästan enbart genom att förfina mekaniken. De avancerade slipade om kammarna och hängde på turbo. Idag är det mycket vanligare med chipstrimning. Man byter ut styrprogrammet i motorns elektronik mot ett som ger andra egenskaper. Motorn kan bli smidigare med bredare effektkurva, vassare med högre toppeffekt, bränslesnålare eller någon annan rimlig kombination.

Om du inte är nöjd med hur du fungerar idag, ändra dina matvanor. Både näringskällor och styrprogram.

Testa chipstrimning, helst i kombination med LCHF.