Tänk till, tänk själv, tänk om...

"Undvik animaliska, mättade fetter, välj de vegetabiliska, omättade."

Detta är ett vanligt men fullständigt ogenomfunderat råd. Animaliska fetter och vegetabiliska blir växelvis upphöjda respektive nedklassade av sina företrädare/belackare.

Alla fetter, oavsett ursprung, består av vardera tre fettsyror sammanbundna av en glycerolmolekyl. Fettsyror är kedjor uppbyggda av kol, väte och syre. Vissa har väteatomer på alla platser som är tänkbara, de är mättade och raka. Hos de enkelomättade fattas två väteatomer vilket gör att ett par kolatomer hakar fast i varandra med dubbla bindningar istället. Den extra bindningen är svagare än originalet och dessutom osymmetrisk, den böjer därför kolkedjan. Fleromättade fettsyror har två eller flera sådana dubbla, osymmetriska bindningar. Ju fler dubbelbindningar desto mer böjd är fettsyran. Om man jämför lika långa kolkedjor så tar de böjda mer plats och bidrar till att fetter som byggs av dem blir mer lättflytande.

Det finns fler variationer på detta tema, och i princip kan vilka som helst fettsyror kombineras och bygga upp en triglycerid, en fettmolekyl. Fetter som byggs i naturen följer vissa regler som innefattar var dubbelbindningar hamnar i fettsyrorna och hur fettsyror ansluter till den sammanbindande glycerolmolekylen. Den mittersta platsen är den mest skyddade av de tre och det är främst där som naturen helst placerar de fleromättade med sina känsliga dubbelbindningar.

Dubbla bindningar är känsligare än de enkla, beroende på deras lägre individuella bindningsenergi. Fria radikaler angriper dessa svagheter och oxiderar fettsyrorna härsknar. Ju fler omättnadspunkter desto större risk för att de förstörs. Mättade fetter i kroppen har en hållbarhet på uppåt 9 månader, de enkelomättade når 5 månader medan de fleromättade bara klarar 1-3 månader!

Kroppen använder inget fett direkt som det kommer via maten. Det första väsentliga som händer är att det delas upp i sina fyra beståndsdelar för att alls kunna passera genom cellmembranen. Kroppen använder dessa fettsyror och glycerol där ursprunget är fullkomligt likgiltigt och omöjligt att spåra om inte man märker molekylerna med radioaktiva isotoper. Så snart kroppen gjort sin första större bearbetning finns inte längre någon skillnad mellan vegetabiliskt eller animaliskt fett. Men ändå finns den, en motsägelse jag kommer till senare.

Eftersom det i praktiken inte går att spåra ursprunget till en viss fettsyra så måste en eventuell skillnad ligga i något annat. Det som skiljer naturliga animaliska fetter från vegetabiliska och, i ännu högre grad, industriprocessade fetter är deras fettsyrasammansättning och renhets/föroreningsgrad.

Det finns två essentiella (livsnödvändiga) fettsyror, en omega-3-fettsyra (inflammationshämmande alfalinolensyra) och en omega-6-fettsyra (inflammationsfrämjande linolsyra). Kroppen behöver båda men i små mängder beroende på ett par unika strukturella egenskaper som de har. Förutom dessa två och några som kroppen bildar av dem finns inga skäl att äta någon större mängd fleromättat fett, snarare tvärtom på grund av deras usla hållbarhet. Studier visar att de som äter mycket fleromättade fetter även förbränner dem snabbare, kroppen är helt enkelt tvungen att eliminera svagheterna så snart som möjligt, en skyddsmekanism.

I naturliga animaliska fetter från främst viltfångad fet fisk finns ofta en bra balans omega-6/omega-3. Den bör ligga i intervallet 1:1 till max 4:1, men når lätt 20:1 - 40:1 i dagens mat. Detta beror till stor del på de konstlade fettsurrogaten. Vegetabiliska fetter har ett naturligt lågt innehåll av omega-3 och högt omega-6. Eftersom omega-6-fetter anses inflammationsfrämjande så är det naturligtvis helt olämpligt.

När man trixar med de vegetabiliska oljorna för att göra om dem till lönsammare bredbara "hitte-på-fetter" (margariner) så används en mängd processkemikalier vilka man inte helt kan ta bort ur den färdiga produkten.

Början av den industriella processen är lika oavsett om fetterna skall gå till färg- eller "livsmedels"ändamål. Känns det bra?

...äta huvudmålet innan man lägger sig?

Tombola: Vad tror du om att äta huvudmålet innan man lägger sig?

Måltidens effekt på blodsockret har säkert stor betydelse. Som sockersjuk (diabetiker typ 2) har jag insett att all glukos i blodet utöver normalvärdet är direkt skadligt. Om man äter ett blodsockerhöjande mål och sedan går och lägger sig strax efter så kan kroppen inte skydda sig annat än genom att lagra glukosen som fett och det gäller alla, även de som kallas "friska".

Anta en stadig måltid med SLV-mängder och -fördelning av sockerkedjor (kolhydrater). Då har tarmpaketet fullt upp med att absorbera energi och blod kallas in från perifera delar av kroppen, inklusive hjärnan, för energitransport. I folkmun kallas resultatet "vila/sova på maten". I sin mer utpräglade form även Paltkoma.

Just därför tror jag på en mindre måltid strax före sängdax. Ta t.ex. 100 gram Philadelphiaost och 1 dl gott vin. Ät riktigt sakta, smutta på vinet och dra ut på det en halvtimme. Gott för både smaklökar och avslappning/sömn.

För min egen del så underlättas insomningen av ett mindre mål, men att placera dagens huvudmål där är nog inte bra. För just mig passar den bäst vid dagens början, men jag är som LCHF-are inte beroende av särskilda mattider alls. Blir jag upptagen med något fängslande kan jag förskjuta maten halva dagen eller mer utan problem.

Som "LCHF-fanatiker" är jag numera inte det minsta matfixerad. Annat är det med Anna Ottossons efterföljare, de hon tipsar om att programmera sin mobiltelefon så att de inte missar ett mål mellan målen, ett mellanmål. (Sista stycket i inlägget)

För mig är mellanmålsätande ett tydligt tecken på en måltidsordning med kraftig förbättringspotential.

Chipstrimning

I föregående blogginlägg citerade jag Peter Siepen:

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att frukosten är dagens viktigaste måltid?"

Tänk logiskt istället, tänk som en ingenjör skulle göra. Framför allt, tänk själv utan att färgas av det "alla vet".

Rådet bygger på idén att man startar dagen med tom bränsletank och måste fylla den för att komma vidare. Efter en vanlig natts sömn är magen troligtvis tom och även stora delar av tunntarmen. Man är alltså kapabel att äta en stadig frukost, men frågan är vilka konsekvenser det får.

Före frukost tar kroppen en hel del av sin energi från kroppens fett, den är i en fettförbrännande fas. Varje kilo fettväv innehåller cirka 7500 kcal energi vilket är tillräckligt för 3-5 hela dygn! Det hormon som styr detta fettutnyttjande heter glukagon och domineras i sin tur av insulin. Alfacellerna i bukspottkörteln producerar glukagonet, men saknar egen förmåga att bedöma sin verksamhet och förlitar sig därför på information från grannen betacellerna. Om man äter något som höjer blodsockret så att betacellerna känner av detta och börjar frigöra och nyproducera insulin så hämmas glukagonet genast i sin verksamhet och fettanvändningen går i stå.

Resten av morgonen måste man då leva på frukosten. När blodsockret sjunker igen så ligger glukagonet efter och man måste gå hungrig så pass länge att man stöttar med mer mat, ett så kallat mellanmål. När precis samma sak händer under natten så märker man vanligen inget och "sover över" hungerkänslan.

Dela inte slentrianmässigt in ditt ätande enligt traditionella mönster. Tänk ingenjörsmässigt istället, en maskin som behöver ständig kontroll, översyn och energipåfyllning har definitivt förbättringspotential, särskilt om den bevisligen har med sig bränsle för flera dygn. I detta fall är det styrningen som fallerar.

Den som inte känner för att äta frukost och mår bra av det skall absolut utnyttja det till sin fördel och använda befintliga energilager. Men se till att dricka så att du inte får vätskebrist. Vatten är kroppens absolut viktigaste näringsämne, näringstransportör, strukturgivare, processkemikalie, kylmedium och avfallstransportör. Vatten är det mest universella lösningsmedlet och tar med sig även det du inte vill. Att överdriva ger därför inga fördelar, vattenflaskan ständigt i handen som hos tjejerna i tidningen iFORM är mest bara fånigt.

Förr eller senare blir du hungrig "på riktigt" och nu kommer den måltid som formar dagstrenden, kanske dagens viktigaste. Om det sker direkt vid uppstigningen eller flera timmar senare är oviktigt. Äter du nu en måltid som drar med sig förhöjt blodsocker och insulin så kan du tacka glukagonet för den tid som varit och övergå till sockerdrift. Sedan är cirkusen med svajigt blodsocker, insulin och mål mellan målen igång.

Du kan trösta dig med att nästa morgon får du en ny chans att ta nya beslut igen.

Men med samma beslut varje morgon så får du sannolikt samma utfall, dag efter dag. Kroppen är ingen slumpgenerator utan integrerar fram ett resultat som beror på ingående näring och styrning.

En gång i tiden trimmade man bilmotorer nästan enbart genom att förfina mekaniken. De avancerade slipade om kammarna och hängde på turbo. Idag är det mycket vanligare med chipstrimning. Man byter ut styrprogrammet i motorns elektronik mot ett som ger andra egenskaper. Motorn kan bli smidigare med bredare effektkurva, vassare med högre toppeffekt, bränslesnålare eller någon annan rimlig kombination.

Om du inte är nöjd med hur du fungerar idag, ändra dina matvanor. Både näringskällor och styrprogram.

Testa chipstrimning, helst i kombination med LCHF.

Logiskt, ingenjörsmässigt tänkande

Peter Siepen, uppenbarligen naturligt smal och träningsbenägen, skriver i Ny Teknik under rubriken "Starta motorn med en rejäl frukost". Jag tvivlar inte för ett ögonblick att han uppriktigt menar det han skriver, men tänker inte på att råden förutsätter att de som tar emot råden har samma förutsättningar.

Alla människor lyder under samma naturlagar, men beroende på individuella skillnader så får varje orsak en unik grad av verkan. Det finns inga universella, konkreta, kostråd som ger samma resultat på alla. Det krävs mer nyfiket, analytiskt och därmed ingenjörsmässigt tänkande i kostsammanhang för att förstå och förklara detta, något som saknas i denna artikel. Siepen skriver några bra saker, inte tu tal om det, men det uppväger inte helheten.

Några av hans påståenden är lätta att vara överens om.

"Hälsa är färskvara och det är du som bestämmer hur färsk du vill vara."

Men med logiskt baserad kunskap som bygger på väl kända fakta snarare än förförståelse och tro så har man väsentligt större förutsättningar att behålla den.

"Jag har kommit fram till att du bör äta som en diabetiker för att du och din kropp ska bli glada."

Alldeles rätt, men de råd Peter Siepen i fortsättningen lämnar är direkt kontraproduktiva för diabetiker.

"Äter du snabba kolhydrater som vitt bröd, sylt eller söta flingor får du en tillfällig snabb energikick, du höjer insulinnivån."

Så här långt är vi helt överens, men sannolikt har Siepen inte insett att även de så kallade "långsamma kolhydraterna" är byggda av samma byggstenar, låt vara i lite mer svåröppnade förpackningar.

"Omega-3-fettet är speciellt bra. Ät därför gärna mer fet fisk (lax, laxöring, sill, makrill), avokado, alla typer av nötter framförallt valnötter."

Det är framför allt de långkedjiga omega-3-fettsyrorna i fisken som ger den stora fördelen. De som kommer från vegetabiliska källor är för korta för att ha någon väsentlig hälsofördel.

"Fett är livsviktig energi."

Påståendet är rätt, men att begränsa fett till att vara en energikälla är att förringa dess betydelse

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att frukosten är dagens viktigaste måltid?"

Ett vanligt råd som bygger på tanken att man startar dagen med tom tank och måste fylla den för att komma vidare. Efter en vanlig natts sömn är i och för sig magen troligtvis tom och även stora delar av tunntarmen. Man är alltså kapabel att äta en stadig frukost, men frågan är vilka konsekvenser det får.

Före frukost tar kroppen en hel del av sin energi från kroppens fett, du är i en fettförbrännande fas. Varje kilo fettväv innehåller cirka 7500 kcal energi vilket är tillräckligt för 3-5 hela dygn! Det hormon som styr detta fettutnytjande heter glukagon och domineras i sin tur av insulin. Om man äter något som höjer blodsockret så att insulin behövs så stänger glukagonet genast sin verksamhet och fettanvändningen går i stå.

Resten av morgonen måste man då leva på frukosten. När blodsockret sjunker igen så ligger glukagonet efter och man måste gå hungrig så pass länge att man istället stöttar med mer mat, ett så kallat mellanmål. När precis samma sak händer under natten så märker man inget och "sover över" hungerkänslan.

"Ät ofta och mindre portioner. Frukt är bra mellanmål. Börja dagen med mycket kolhydrater, avsluta med proteiner."

Detta är extremt kontraproduktivt för sockersjuka (diabetiker typ 2). Det blir självklart när man inser att kolhydrater är uppbyggda av de enkla sockerarterna glukos, fruktos och galaktos. Av dessa är det glukos som står för blodsockerhöjning, medan fruktosen bara kan omvandlas av levern till leverglykogen och fett.

Frukt är usla mellanmål för sockersjuka. Deras energi kommer praktiskt taget uteslutande från belastande glukos och fruktos.

"Kolhydrater är energi för din kropp och hjärna, långsamma kolhydrater är en mänsklig rättighet och drivmedel som gör att du orkar prestera under längre tid."

Blodsocker utöver utöver cirka 5-6 gram/5 liter blod (typiskt för en normalviktig 70 kg person) är skadliga för blodkärlen vilket visar sig särskilt tydligt hos diabetiker. De skadar alla kärl, men effekten syns först i de allra finaste och där cirkulationen är låg. Därför är det ögon och fötter som skadas först med blindhet och fotamputationer som alltför vanliga komplikationer hos sockersjuka.

Av det skälet försöker kroppen att eliminera blodsocker snarast möjligt. Insulin öppnar en aktiv kommunikation in i både muskel- och fettceller. När muskelcellerna inte orkar ta emot mer signalerar de till sina insulinreceptorer att dra sig undan, cellen gör sig insulinresistent. Detta är helt normalt och gäller alla, friska som sockersjuka, den huvudsakliga skillnaden är att hos sockersjuka så sker det i större omfattning och under en längre tid.

Att under sådana förhållanden föreslå sockerkedjor (kolhydrater) till sockersjuka är inte genomtänkt.

Fettceller blir inte insulinresistenta, beroende på att fettceller dels kan utvidga sig närmast obegränsat, dels kan öka i antal samt att de lagrar fettet som kompakta mättade och enkelomättade fetter.

Fettväven är därför ett mycket verksamt skydd mot skadeverkningar av förhöjt blodsocker, men får i slutänden alltid skulden när en sockersjuk får sin diagnos. Läkaren ser en överviktig/fet patient framför sig och meddelar diagnosen: diabetes typ 2. Klart att skuldfrågan är avgjord i och med detta. Att sockersjukan egentligen började när patienten flera år tidigare började gå upp i vikt är det inte många som tänker på.

Hjärnan är det enskilda organ som i genomsnitt drar mest energi av alla. Under ett dygn rör det sig om i storleksordningen 500 kcal. En mindre del av hjärnan är exklusivt beroende av glukos, medan resten med fördel går på ketoner, en förbränningsprodukt av fettsyror. Om blodsockerhalten är förhöjd så tar även hjärnan sitt ansvar för att sänka mängden skadligt glukos i blodet genom att övergå till ren sockerförbränning. Hjärnan använder glukos som en skyddsmekanism, inte för att det är en viktig energikälla.

"Några förslag på kolhydrater jag tycker du ska stoppa i dig: grovt bröd, knäckebröd (gärna med råg), flingor och müsli (utan tillsatt socker eller fett), potatis, pasta, ris (fullkorn), baljväxter (örter, bönor, linser), dinkel, bulgur, grönsaker, bär och frukt"

Alla dessa består huvudsakligen av av glukos och fruktos, till vilka de bryts ner i tunntarmen. Glukosen blir blodsocker medan fruktosen hamnar i levern. Lite längre fram kan du läsa vad som sker där.

"Av det dagliga du stoppar i dig vill jag se följande fördelning: 60 procent kolhydrater, 12-20 procent protein och, läs noga nu, 20-30 procent fett."

Detta är råd för den naturligt smale, den som inte ens är på väg att bli sockersjuk samt dessutom motionerar tillräckligt för att göra sig kvitt sitt blodsocker.

"Undvik animaliska, mättade fetter, välj de vegetabiliska, omättade."

Detta är ett vanligt men fullständigt ogenomtänkt råd. Det finns två essentiella fettsyror, en omega-3-fettsyra (inflammationshämmande alfalinolensyra) och en omega-6-fettsyra (inflammationsskapande linolsyra). Kroppen behöver dem i i små mängder beroende på ett par unika strukturella egenskaper som de har. Förutom dessa två och några som kroppen bildar av dem finns inga skäl att äta någon större mängd fleromättat fett, snarare tvärtom.

Alla fetter byggs upp av vardera tre fettsyror sammanbundna av en glycerolmolekyl. Fettsyror är kedjor uppbyggda av kol, väte och syre. Vissa är raka med väteatomer på alla platser som är tänkbara, de är mättade. Hos de enkelomättade fattas två väteatomer vilket gör att bindningarna hakar fast i varandra istället. Den extra bindningen är svagare än originalet och osymmetrisk, den böjer därför kolkedjan. Fleromättade fettsyror har två eller flera sådana dubbla, osymmetriska bindningar. Om man jämför lika långa kolkedjor så tar de böjda mer plats och bidrar till att fetter som byggs av dem blir mer lättflytande.

Dubbla bindningar är känsligare än de enkla, beroende på lägre bindningsenergi. Fria radikaler angriper dessa svagheter och oxiderar, härsknar, fettsyrorna. Ju fler omättnadspunkter desto större risk för att de förstörs. De mättade fetterna i kroppen har en hållbarhet på uppåt 9 månader, de enkelomättade når 5 månader medan de fleromättade bara klarar 1-3 månader!

Studier visar att de som äter mycket fleromättade fetter även förbränner dem snabbare, kroppen är helt enkelt tvungen att eliminera svagheterna så snart som möjligt, även detta en skyddsmekanism.

D-vitamin ger skydd mot hjärtinfarkt

" -Sol och sill skyddar hjärtat. En fördubbling av halten D-vitamin i blodet halverar risken för hjärtinfarkt, visar en stor amerikansk studie bland medelålders män."

Se där en del av ingressen till Henrik Ennarts artikel om D-vitamin och hjärtinfarkt i Svenska Dagbladet.

Vitamin D är en grupp fettlösliga, hormonliknande substanser varav cholecalciferol D3 är det för människan viktigaste. Människan kan själv producera detta vitamin i huden om man utsätter sig för tillräckligt med solljusets UVB-strålning. Råvaran för denna produktion är kolesterol.

• Vitaminet reglerar kalcium- och fosfornivåerna i blodet genom att underlätta upptag från tarmen samt återvinning av kalcium i njurarna.
• Det påverkar även benbildningen och är därför avgörande för att undvika benskörhet, osteoporos. Starkt förhöjda har emellertid en urkalkande effekt.
• Vitaminet ingår även i immunsystemet och motverkar tumörbildning.

Tidigare forskning har kopplat D-vitaminbrist till tjocktarms- och bröstcancer. Nu alltså även en väsentligt ökad risk för hjärtinfarkt.

Nu skall vi inte övervärdera utfallet av studien, men skillnaderna i fatala händelser vid olika halter av D-vitamin i blodet är stor. Under den tioårsperiod som de 18225 männen i 40-75 års ålder (vid inledningen) deltog i studien så råkade 454 ut för hjärtinfarkt.

"Analyser av blodprover visade att risken var mer än fördubblad för de med minst D-vitamin i blodet, men även de med genomsnittliga halter löpte 60 procent ökad risk."

"Antalet män som dog i hjärtinfarkt var för lågt för att man ska kunna dra säkra statistiska slutsatser, men enligt huvudförfattaren Edward Giovanucci finns tecken på att den kopplingen snarast är ännu starkare."

"Enligt författarna krävs betydligt mer resoluta tillskott så att halten D-vitamin i blodet tredubblas.

För att uppnå det behövs tillskott i storleksordningen 3000 internationella enheter, IU, per dag. Det motsvarar 75 mikrogram per dag, alltså väsentligt över de 7,5 mikrogram per dag som Livsmedelsverket rekommenderar barn och vuxna."

I dagarna har några kostprofiler, Claude Marcus, Göran Hallmans, Göran Johansson, Elisabeth Rothenberg och Stephan Rössner, publicerat en artikel i Läkartidningen med rubriken "Kost med högt intag av fett kan ifrågasättas". I samma nummer finns även Replik: Granskning bör bygga på sakliga argument, och Vems är ansvaret för kostråd till våra barn?.

I vår ringhörna uppträder Ralf Sundberg och Johan Hedbrandt med Apropå! Kost och kostråd. Fortfarande vilseledande om fett

Marcus et al. menar att den LCHF-kost som vi företräder och Socialstyrelsen finner ha stöd i vetenskapen bör omprövas. Man menar att dess effekter på kort sikt kan uppfattas som positiva, men att långtidseffekterna är osäkra.

D-vitaminets funktion är beroende av minst två faktorer som dessa kostprofiler brukar bekämpa, fett och kolesterol.

Det skulle verkligen vara intressant om man på något sätt skulle kunna jämföra D-vitaminets hälsopåverkan med kostprofilernas förslag.

I stället för det utlovade

Fetmaprofessorn Claude Marcus har sedan länge utlovat en artikel i Läkartidningen där han skall klarlägga fetternas roll för hälsan. Han hetsades av Annika Dahlqvist till ett tvärsäkert uttalande i TV:s Kvällsöppet och har pikats gång på gång för detta av ST-läkaren Andreas Eenfeldt känd som Kostdoktorn.

Här ett mail från Claude Marcus till honom

Hej!

Tack för ditt mail. Du ville ha referenser på vetenskapliga artiklar. Vi håller på och göra en kortfattad sammanställning av det vetenskapliga underlaget för vår bedömning till Läkartidningen. Vår bedömning grundar sig på en sammanvägning av studier på flera olika nivåer, alltifrån effekter av mättat fett på kärlvägg och inflammation och interventionsstudier och epidemiologiska studier. Vi har naturligtvis inga hemliga ess i rockärmen, utan du kan naturligtvis själv via Pub-Med hitta samma underlag som vi. Jag tror det är bättre i det här läget att du ger dig till tåls och får en mer sammanvägd bild i Läkartidningsartikeln. Om du då önskar kan vi kanske diskutera saken vidare.

Vänliga hälsningar
Claude

Han har fått sina fiskar varma både på Kostdoktorn och andra bloggar. Svaret har varit att man går grundligt till väga och att detta tar tid. Jag finner detta helt rimligt. Så här irriterad var han en gång när han skrev:

Såvitt jag vet har jag svarat. Sök och läs själv, det bör du nog klara av, annars får du ge dig till tåls ett par veckor till. Vi försöker göra ett omsorgsfullt arbete.
vänliga hälsningar
claude

Nu kommer anledningen till att svaret dröjt och sannolikt kommer att dröja ytterligare en tid. Tillsammans med Göran Hallmans, Gunnar Johansson, Elisabeth Rothenberg och Stephan Rössner har man istället utformat en artikel i Läkartidningen med titeln "Kost med högt intag av fett kan ifrågasättas". I ingressen står

Socialstyrelsen har – sannolikt i tidsnöd och under yttre tryck – legitimerat en kostform, för vilken vetenskapligt stöd saknas. Vi föreslår att Socialstyrelsen omprövar sitt ställningstagande att lågkolhydratkost till patienter med övervikt och diabetes typ 2 är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet.

I artikeln redovisas en mängd referenser, 62 st, som kräver gott om tid och kanske också tillgång till kostsamma användarkonton för att läsa. Dessutom specialistkunskaper, men det finns det ett antal kritiker som besitter.

Men naturligtvis går det att finna guldkorn även i deras egen text. Här ett stycke som man förmodligen känt sig tvingade att lägga till, men helst inte vill att någon läser och kommer ihåg. Men det gör jag. Läs nu riktigt sakta, framför allt första meningen, 13 ord.

Nutritionsområdet kan te sig förvirrande när vetenskapliga studier kommer till så varierande resultat. Olika studietyper besvarar olika vetenskapliga frågor, och studiedesign liksom omgivningsfaktorer måste beaktas när fynden divergerar. Epidemiologiska observationsstudier kan påvisa eller styrka samband mellan exponering och sjukdomstillstånd i den studerade populationen. De kan endast i kombination med andra typer av studier påvisa kausalsamband.

Sedan, en liten bagatell. När det kommer till att Potentiella bindningar eller jävsförhållanden så har inte beteendeveterprofessorn Stephan Rössner uppgett några. Hans koppling till Aftonbladets Viktklubb och dess fokusering på HCLF (kallas GI-metoden) anses alltså irrelevant?

Naturligtvis förtjänar deras möda en mer kritisk granskning än denna, men Claude Marcus bör inse att hans uttalande i Kvällsöppet förtjänar en bättre backup än detta:

"Nutritionsområdet kan te sig förvirrande när vetenskapliga studier kommer till så varierande resultat."

När kommer den slutgiltigt nedgörande artikeln om fett, Claude?

Se även: MatFrisk Blogg på Passagen