Sockerspeedade barn

olle fortsätter att ställa relevanta frågor: "...vad händer om dom äter mer kolhydrater socker än vad som går att lagra i levern musklerna som glykogen? ...(detta är skrivet för friska)"

Kroppen har flera olika källor till näringsämnen och energi. Det allra mest kroppsnära energiformen som finns minst av i ett givet ögonblick men används mest över tid är ATP, adenosintrifosfat. Den mängd som finns tillgänglig motsvarar i storleksordningen 1 kcal (en kilocalori), medan totalmängden förbrukad ATP över ett dygn rör sig om 40 kg! Det är alltså den "valuta" som kroppens energianvändning alltid "betalas" i. Småpengar, kan tyckas, men en gigantisk omsättning.

En enskild ATP ger oerhört lite energi, men det det är just det som är vitsen. Med en signifikant större energibärare så skulle det bli problem att utföra kroppens minsta energikrävande uppgifter, vi skulle bli otroligt ineffektiva om kanske 99% av energin som krävs för att reagera på en nervimpuls skulle gå bort som förlust. Som det nu är så är förlusten snarare 80%.

All annan energi skall omvandlas i en mängd steg till ATP innan den duger någonting till. Den betydande energikälla som ligger "längst från" i den kedjan är maten du äter, medan det riktigt stora energilagret är redan upplagrat kroppsfett. Energin i mage och tarm är i storleksordningen 1000 kcal, medan de 15 kg fett som en "frisk" person bör ha motsvarar 105000 - 135000 kcal, beroende på sätt att räkna.

Energin i mage och tarm är svårtillgänglig beroende på att den, räknat i antal mellanliggande kemiska processer samt transportsträcka, ligger långt ifrån användbart ATP. Fettet skyddas dessutom mot energiuttag av hormonella spärrar, beroende på att det är avsett som långtidslager för dåliga tider. Som LCHF-are lär vi oss att manipulera kroppen så att vi lättare utnyttjar fettet som en normal energikälla.

Utöver dessa relativt otillgängliga energilager finns muskel- och leverglykogen, grenade glukoskedjor i vattenlösning. Totalt sett kan kroppen lagra 500 gram, 2000 kcal. Begränsningen ligger i att glykogen tar med sig så stora mängder vatten in i cellerna, 2.7 gånger glykogenvikten, att det inre trycket skulle kunna skada dem.

Det glykogen som lagras i muskelceller är tillgänglig för den enskilda cellen, medan leverglykogenet kan användas överallt i hela kroppen. Som i all annan lagring så vill man inte att det vare sig skall bli tomt eller fullt. Ett tomt glykogenlager ger dig inga marginaler att göra en nämnvärd fysisk ansträngning och om glykogenlagret är fullt så stiger mängden cirkulerande glukos i blodet utöver de cirka 5-6 gram som är rimligt och oskadligt.

För att motverka skadliga mängder blodglukos så öppnar kroppen en hormonellt styrd energitransport in i cellerna (m.h.a. insulin). Är lagret av glykogen i en cell fullt så markerar de insulinstyrda cellerna detta genom att dels dra tillbaka insulinreceptorerna in i cellmembranen, dels dras glukostransportörerna (GLUT4) från sina arbetsplatser i samma cellmembran, man blir insulinresistent. Men det gäller bara den enskilda cellen! Överflödsglukosen fortsätter att cirkulera i blodet till dess det når en destination som är öppen. Det kan vara en annan muskelcell med ett lägre glykogenförråd, en fettcell eller en annan cell vars glukosupptag inte regleras av insulin, t.ex. hjärnan.

Den sista meningen kan vara bra att minnas för att förstå hur godis eller annan sockerkedjerik mat skapar sockerspeedade barn.

Spin, stall och metabolt syndrom

Ett flygplan i en farlig spinn. Efter en kort stund är spinnen väl etablerad och upprepar sig i stort sett hela tiden. Men spinnen startar inte utan orsak. Strax före en spinn brukar det uppträda en stall, ett kritiskt läge där vingarnas lyftkraft upphör, oftast på grund av för låg hastighet eller annan felaktighet i flygplanets rörelse genom luften. Ett flygplan i spinn uppför sig föga mer aerodynamiskt än ett matsalsbord som kastas från Eiffeltornet.

Att veta hur man hanterar en spinn och tar sig ut ur den är en väsentlig och livräddande kunskap, men den pilot som aldrig hamnar i stall behöver aldrig hantera en spinn. Nu kan även den mest förutseende pilot ändå hamna i situationer där stall kan uppträda utan egen förskyllan så utbildning och korrekta kunskaper är viktiga.

Vad jag söker är det metabola syndromets motsvarighet till stall och även förhistorien till den. Begreppet glukosintolerans kommer nära, men inte tillräckligt. Frågan är vad som får muskelcellerna att välja bort glukos som energikälla i första läget. Hos "friska" är det ännu inget problem. De kan äta, efter sina behov och önskemål, närmast fria mängder mat utan att uppvisa några egentliga negativa konsekvenser. Men hos en del börjar kroppen att protestera.

Till en början lite stillsamt med bland annat en begynnande viktökning. Den kan initialt vara långsam och föga påtaglig. Om man då motverkar den med traditionella metoder så dämpas den vanligen, men eftersom dessa oftast innebär kalorireduktion genom att minska fettet i maten så avlägsnar man inte orsaken, de sockerkedjor (kolhydrater) som kroppen inte längre klarar att hantera lika elegant som tidigare.

Redan här har man gått in i de första försiktiga stadierna i den metabola spinnrörelsen. Men med god flyghöjd över marken, motorn igång och gott om bränsle i tankarna så är situationen ännu inte kritisk.

Men med tveksam utbildning och skit bakom spakarna så...

Enkelt miljötips

Accepterar man de givna påståendena och följer resonemangen utan att tänka så är logiken lika glasklar som fel.

Precis som påståendet att bukfetma förorsakar diabetes. Det som händer är att en begynnande svårighet att handskas med sockerkedjor (kolhydrater) i kosten drar med sig en ökande insulinproduktion som i sin tur leder till fettinlagring och fortsatt överkonsumtion. Denna process börjar långt innan diagnosen "åldersdiabetes" eller diabetes typ 2 kommer.

För att tala klarspråk, sockersjuka.

Den Kinesiska restaurangeffekten

Det finns flera signaler som drar igång bukspottkörtelns komplicerade hormonproduktion. Förväntan om mat, besläktat med Pavloveffekten, är en. Enzymet amylas börjar bryta ner stärkelse redan i munnen vilket ger upphov till en svagt söt smak som också sänder en signal. När magsäcken spänns ut av maten kommer en tredje, en liknande volymeffekt kommer från tunntarmens övre del. Först därefter, när glukosen börjar strömma in i blodet kommer den slutgiltiga signalen, den de flesta brukar fokusera på.

Glukos i blodet utöver de normala mängderna, är skadligt. Detta visas genom de otaliga skador som drabbar diabetiker typ 1 och sockersjukas (diabetiker typ 2) ögon och fötter. Dessa innehåller nämligen några av de finaste, och därmed mest lättskadade, blodkärlen i kroppen. En frisk, normalviktig 70 kg person har totalt cirka 5 gram glukos i blodet, vilket motsvarar vikten av cirka 3 vanliga sockerbitar.

Blodsockret är ett av de fysiologiska värden i kroppen som regleras till de snävaste toleranserna, men inte ens hos friska personer verkar reglerhormonet insulin så snabbt som man skulle önska. Detta förklarar alla de uppräknade förvarningarna till bukspottkörteln att starta sin aktivitet. Ett par av signalerna kan ställa till det riktigt ordentligt utan att den drabbade alls förstår vad det beror på, förmodligen inte heller det diabetesteam som han eller hon förväntas få stöttning av. Till yttermera visso accentuerar en del av de vedertagna kostråden problemet.

Vi tar det från början.
Effekten jag syftar på kallas av diabetesspecialisten Richard K. Bernstein för det "The Chinese Restaurant Effect", den Kinesiska restaurangeffekten. Det drabbar insulinberoende som äter bulkgivande mat även om den inte i sig själv innehåller särskilt mycket insulinkrävande sockerkedjor (kolhydrater) eller protein. Blotta volymen spänner nämligen ut mage och tunntarm tillräckligt mycket för att signalerna till bukspottkörteln att producera insulin skall starta.

Samtidigt går en aktiveringssignal till alfacellerna att dra igång frisättning av det motbalanserande hormonet glukagon. Hos en frisk person sköter sig den balansen automatiskt; när insulinet stiger så dämpas glukagonfrisättningen. Alfa- och betaceller ligger nämligen nära beblandade med varandra i de Langerhanska öarna och insulinets dämpande verkan på alfacellerna överförs snabbare än tanken.

Men, hos insulinberoende diabetiker sker inte detta på ett korrekt sätt. Alfacellerna får sin startsignal från spänningskänslan i mage och tarm, men den balanserande motsignalen från insulinet saknas eller är mycket låg beroende på att betacellerna är skadade. Kom ihåg att normalt regleras alfacellernas verksamhet genom att de styrs av betacellerna som ligger granne, men nu skall insulinet sippra in från injektionsstället långt bort och dessutom gå bakvägen. Styrningen av alfacellernas glukagonproduktion är alltså bristfällig.

Glukagonet startar den förprogrammerade frisättningen av glukos från leverglykogenet samt glukoneogenes, nyproduktion av glukos, från protein- och fett. Summan av sockerkedjorna (kolhydraterna) i maten och kroppens egen frisättning och produktion av glukos kommer att vida överträffa den förväntade mängden.

Betacellerna producerar, utöver insulin, även ett mindre välkänt hormon, amylin. Det modererar dels glukagonproduktionen men sänder även mättnadssignaler till hjärnan, samt dämpar nedre magmunnens öppningsreaktion för att motverka överätning. Insulinberoende diabetiker saknar tillräckligt aktiva betaceller vilket även går ut över amylinproduktionen. På grund av mindre mättnadssignaler äter den drabbade därför lätt en större mängd än lämpligt och de volymberoende signalerna från mage och tunntarm som aktiverar alfacellernas glukagonproduktion blir intensiva.

Summan av allt detta skapar den Kinesiska restaurangeffekten som i grunden beror på att kroppen, utöver sitt innehåll av blodsockergenererande ämnen även reagerar på matens blotta volym. Råd som bygger på att en diabetiker skall äta bulkgivande mat för att nå en snabbare mättnadskänsla är alltså kontraproduktiva, till och med direkt skadliga.

Undrar just hur många diabetesteam som känner till detta? För att inte tala om insulinberoende diabetiker, både typ 1-or och de sockersjuka som ordinerats att använda insulin. De kan drabbas hårt av de konventionella fiber- och bulkbaserade kostråden.

Flerdimensionellt tänkande

Något som saknas i debatter, nästan oavsett vad det gäller, är flerdimensionellt tänkande, sinne för proportioner och konsekvenser utöver de politiskt korrekta.

Kaloritabeller anger hur mycket värmeenergi som en matvara kan producera vid fullständig förbränning i rent syre. Det gäller inte fullt ut för proteiner eftersom där finns vissa kväveföreningar som kroppen inte alls kan tillgodogöra sig utan gör sig kvitt via urinen.

Man kan ange energi i ett antal olika välkända måttenheter, t.ex kcal och kWh som hänger samman med omräkningstal. Jag ska inte trötta med hur man räknar fram siffrorna, men 1kWh = 860.4kcal, alternativt 1000kcal = 1.1623kWh

Energiåtgången för flyg vid 65% beläggning varierar mellan 0.29-0.66 kWh/passagerarkilometer beroende på om det är en långflygning med stora plan eller inrikes med fler starter.

• Räkna om till en 100 mils flygning så förbrukar varje passagerare 290-660kWh motsvarande 250000 - 568000kcal. Antag en dagsförbrukning mat om 2000kcal så motsvarar det 125-284 dagsportioner för en hundramila flygresa. Per passagerare.
  

• Så var det värme och ljus i vårt hus. Gissningsvis 5000kWh/person och år, eller mer. Motsvarar 2150 dagsportioner energi. Eller mer.

• Genom att konsultera Wikipedias uppgifter om energidensiteten i drivmedel finner jag att 1000kcal motsvarar 0.128l bensin eller 0.119l diesel. En kvarts liter drivmedel motsvarar energin i en dagsportion mat.

• Att köra en SUV drar energi motsvarande en dagsportion mer bränsle för varje mil än en “vanlig” bil.

• En ordinär dator med bildskärm (200w) drar snutten mer än 2 dagsportioner mat per 24 timmar.

• Vilken är miljöpåverkan att ta bilen till gymmet för att motionera bort 500 kcal istället för att äta rätt. Och därmed mindre.

Tumregel att minnas: 1kWh motsvarar cirka 1000 kcal minus en mindre glass.

Tänk till, tänk själv, tänk om...

"Undvik animaliska, mättade fetter, välj de vegetabiliska, omättade."

Detta är ett vanligt men fullständigt ogenomfunderat råd. Animaliska fetter och vegetabiliska blir växelvis upphöjda respektive nedklassade av sina företrädare/belackare.

Alla fetter, oavsett ursprung, består av vardera tre fettsyror sammanbundna av en glycerolmolekyl. Fettsyror är kedjor uppbyggda av kol, väte och syre. Vissa har väteatomer på alla platser som är tänkbara, de är mättade och raka. Hos de enkelomättade fattas två väteatomer vilket gör att ett par kolatomer hakar fast i varandra med dubbla bindningar istället. Den extra bindningen är svagare än originalet och dessutom osymmetrisk, den böjer därför kolkedjan. Fleromättade fettsyror har två eller flera sådana dubbla, osymmetriska bindningar. Ju fler dubbelbindningar desto mer böjd är fettsyran. Om man jämför lika långa kolkedjor så tar de böjda mer plats och bidrar till att fetter som byggs av dem blir mer lättflytande.

Det finns fler variationer på detta tema, och i princip kan vilka som helst fettsyror kombineras och bygga upp en triglycerid, en fettmolekyl. Fetter som byggs i naturen följer vissa regler som innefattar var dubbelbindningar hamnar i fettsyrorna och hur fettsyror ansluter till den sammanbindande glycerolmolekylen. Den mittersta platsen är den mest skyddade av de tre och det är främst där som naturen helst placerar de fleromättade med sina känsliga dubbelbindningar.

Dubbla bindningar är känsligare än de enkla, beroende på deras lägre individuella bindningsenergi. Fria radikaler angriper dessa svagheter och oxiderar fettsyrorna härsknar. Ju fler omättnadspunkter desto större risk för att de förstörs. Mättade fetter i kroppen har en hållbarhet på uppåt 9 månader, de enkelomättade når 5 månader medan de fleromättade bara klarar 1-3 månader!

Kroppen använder inget fett direkt som det kommer via maten. Det första väsentliga som händer är att det delas upp i sina fyra beståndsdelar för att alls kunna passera genom cellmembranen. Kroppen använder dessa fettsyror och glycerol där ursprunget är fullkomligt likgiltigt och omöjligt att spåra om inte man märker molekylerna med radioaktiva isotoper. Så snart kroppen gjort sin första större bearbetning finns inte längre någon skillnad mellan vegetabiliskt eller animaliskt fett. Men ändå finns den, en motsägelse jag kommer till senare.

Eftersom det i praktiken inte går att spåra ursprunget till en viss fettsyra så måste en eventuell skillnad ligga i något annat. Det som skiljer naturliga animaliska fetter från vegetabiliska och, i ännu högre grad, industriprocessade fetter är deras fettsyrasammansättning och renhets/föroreningsgrad.

Det finns två essentiella (livsnödvändiga) fettsyror, en omega-3-fettsyra (inflammationshämmande alfalinolensyra) och en omega-6-fettsyra (inflammationsfrämjande linolsyra). Kroppen behöver båda men i små mängder beroende på ett par unika strukturella egenskaper som de har. Förutom dessa två och några som kroppen bildar av dem finns inga skäl att äta någon större mängd fleromättat fett, snarare tvärtom på grund av deras usla hållbarhet. Studier visar att de som äter mycket fleromättade fetter även förbränner dem snabbare, kroppen är helt enkelt tvungen att eliminera svagheterna så snart som möjligt, en skyddsmekanism.

I naturliga animaliska fetter från främst viltfångad fet fisk finns ofta en bra balans omega-6/omega-3. Den bör ligga i intervallet 1:1 till max 4:1, men når lätt 20:1 - 40:1 i dagens mat. Detta beror till stor del på de konstlade fettsurrogaten. Vegetabiliska fetter har ett naturligt lågt innehåll av omega-3 och högt omega-6. Eftersom omega-6-fetter anses inflammationsfrämjande så är det naturligtvis helt olämpligt.

När man trixar med de vegetabiliska oljorna för att göra om dem till lönsammare bredbara "hitte-på-fetter" (margariner) så används en mängd processkemikalier vilka man inte helt kan ta bort ur den färdiga produkten.

Början av den industriella processen är lika oavsett om fetterna skall gå till färg- eller "livsmedels"ändamål. Känns det bra?

...äta huvudmålet innan man lägger sig?

Tombola: Vad tror du om att äta huvudmålet innan man lägger sig?

Måltidens effekt på blodsockret har säkert stor betydelse. Som sockersjuk (diabetiker typ 2) har jag insett att all glukos i blodet utöver normalvärdet är direkt skadligt. Om man äter ett blodsockerhöjande mål och sedan går och lägger sig strax efter så kan kroppen inte skydda sig annat än genom att lagra glukosen som fett och det gäller alla, även de som kallas "friska".

Anta en stadig måltid med SLV-mängder och -fördelning av sockerkedjor (kolhydrater). Då har tarmpaketet fullt upp med att absorbera energi och blod kallas in från perifera delar av kroppen, inklusive hjärnan, för energitransport. I folkmun kallas resultatet "vila/sova på maten". I sin mer utpräglade form även Paltkoma.

Just därför tror jag på en mindre måltid strax före sängdax. Ta t.ex. 100 gram Philadelphiaost och 1 dl gott vin. Ät riktigt sakta, smutta på vinet och dra ut på det en halvtimme. Gott för både smaklökar och avslappning/sömn.

För min egen del så underlättas insomningen av ett mindre mål, men att placera dagens huvudmål där är nog inte bra. För just mig passar den bäst vid dagens början, men jag är som LCHF-are inte beroende av särskilda mattider alls. Blir jag upptagen med något fängslande kan jag förskjuta maten halva dagen eller mer utan problem.

Som "LCHF-fanatiker" är jag numera inte det minsta matfixerad. Annat är det med Anna Ottossons efterföljare, de hon tipsar om att programmera sin mobiltelefon så att de inte missar ett mål mellan målen, ett mellanmål. (Sista stycket i inlägget)

För mig är mellanmålsätande ett tydligt tecken på en måltidsordning med kraftig förbättringspotential.

Chipstrimning

I föregående blogginlägg citerade jag Peter Siepen:

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att frukosten är dagens viktigaste måltid?"

Tänk logiskt istället, tänk som en ingenjör skulle göra. Framför allt, tänk själv utan att färgas av det "alla vet".

Rådet bygger på idén att man startar dagen med tom bränsletank och måste fylla den för att komma vidare. Efter en vanlig natts sömn är magen troligtvis tom och även stora delar av tunntarmen. Man är alltså kapabel att äta en stadig frukost, men frågan är vilka konsekvenser det får.

Före frukost tar kroppen en hel del av sin energi från kroppens fett, den är i en fettförbrännande fas. Varje kilo fettväv innehåller cirka 7500 kcal energi vilket är tillräckligt för 3-5 hela dygn! Det hormon som styr detta fettutnyttjande heter glukagon och domineras i sin tur av insulin. Alfacellerna i bukspottkörteln producerar glukagonet, men saknar egen förmåga att bedöma sin verksamhet och förlitar sig därför på information från grannen betacellerna. Om man äter något som höjer blodsockret så att betacellerna känner av detta och börjar frigöra och nyproducera insulin så hämmas glukagonet genast i sin verksamhet och fettanvändningen går i stå.

Resten av morgonen måste man då leva på frukosten. När blodsockret sjunker igen så ligger glukagonet efter och man måste gå hungrig så pass länge att man stöttar med mer mat, ett så kallat mellanmål. När precis samma sak händer under natten så märker man vanligen inget och "sover över" hungerkänslan.

Dela inte slentrianmässigt in ditt ätande enligt traditionella mönster. Tänk ingenjörsmässigt istället, en maskin som behöver ständig kontroll, översyn och energipåfyllning har definitivt förbättringspotential, särskilt om den bevisligen har med sig bränsle för flera dygn. I detta fall är det styrningen som fallerar.

Den som inte känner för att äta frukost och mår bra av det skall absolut utnyttja det till sin fördel och använda befintliga energilager. Men se till att dricka så att du inte får vätskebrist. Vatten är kroppens absolut viktigaste näringsämne, näringstransportör, strukturgivare, processkemikalie, kylmedium och avfallstransportör. Vatten är det mest universella lösningsmedlet och tar med sig även det du inte vill. Att överdriva ger därför inga fördelar, vattenflaskan ständigt i handen som hos tjejerna i tidningen iFORM är mest bara fånigt.

Förr eller senare blir du hungrig "på riktigt" och nu kommer den måltid som formar dagstrenden, kanske dagens viktigaste. Om det sker direkt vid uppstigningen eller flera timmar senare är oviktigt. Äter du nu en måltid som drar med sig förhöjt blodsocker och insulin så kan du tacka glukagonet för den tid som varit och övergå till sockerdrift. Sedan är cirkusen med svajigt blodsocker, insulin och mål mellan målen igång.

Du kan trösta dig med att nästa morgon får du en ny chans att ta nya beslut igen.

Men med samma beslut varje morgon så får du sannolikt samma utfall, dag efter dag. Kroppen är ingen slumpgenerator utan integrerar fram ett resultat som beror på ingående näring och styrning.

En gång i tiden trimmade man bilmotorer nästan enbart genom att förfina mekaniken. De avancerade slipade om kammarna och hängde på turbo. Idag är det mycket vanligare med chipstrimning. Man byter ut styrprogrammet i motorns elektronik mot ett som ger andra egenskaper. Motorn kan bli smidigare med bredare effektkurva, vassare med högre toppeffekt, bränslesnålare eller någon annan rimlig kombination.

Om du inte är nöjd med hur du fungerar idag, ändra dina matvanor. Både näringskällor och styrprogram.

Testa chipstrimning, helst i kombination med LCHF.

Logiskt, ingenjörsmässigt tänkande

Peter Siepen, uppenbarligen naturligt smal och träningsbenägen, skriver i Ny Teknik under rubriken "Starta motorn med en rejäl frukost". Jag tvivlar inte för ett ögonblick att han uppriktigt menar det han skriver, men tänker inte på att råden förutsätter att de som tar emot råden har samma förutsättningar.

Alla människor lyder under samma naturlagar, men beroende på individuella skillnader så får varje orsak en unik grad av verkan. Det finns inga universella, konkreta, kostråd som ger samma resultat på alla. Det krävs mer nyfiket, analytiskt och därmed ingenjörsmässigt tänkande i kostsammanhang för att förstå och förklara detta, något som saknas i denna artikel. Siepen skriver några bra saker, inte tu tal om det, men det uppväger inte helheten.

Några av hans påståenden är lätta att vara överens om.

"Hälsa är färskvara och det är du som bestämmer hur färsk du vill vara."

Men med logiskt baserad kunskap som bygger på väl kända fakta snarare än förförståelse och tro så har man väsentligt större förutsättningar att behålla den.

"Jag har kommit fram till att du bör äta som en diabetiker för att du och din kropp ska bli glada."

Alldeles rätt, men de råd Peter Siepen i fortsättningen lämnar är direkt kontraproduktiva för diabetiker.

"Äter du snabba kolhydrater som vitt bröd, sylt eller söta flingor får du en tillfällig snabb energikick, du höjer insulinnivån."

Så här långt är vi helt överens, men sannolikt har Siepen inte insett att även de så kallade "långsamma kolhydraterna" är byggda av samma byggstenar, låt vara i lite mer svåröppnade förpackningar.

"Omega-3-fettet är speciellt bra. Ät därför gärna mer fet fisk (lax, laxöring, sill, makrill), avokado, alla typer av nötter framförallt valnötter."

Det är framför allt de långkedjiga omega-3-fettsyrorna i fisken som ger den stora fördelen. De som kommer från vegetabiliska källor är för korta för att ha någon väsentlig hälsofördel.

"Fett är livsviktig energi."

Påståendet är rätt, men att begränsa fett till att vara en energikälla är att förringa dess betydelse

"Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att frukosten är dagens viktigaste måltid?"

Ett vanligt råd som bygger på tanken att man startar dagen med tom tank och måste fylla den för att komma vidare. Efter en vanlig natts sömn är i och för sig magen troligtvis tom och även stora delar av tunntarmen. Man är alltså kapabel att äta en stadig frukost, men frågan är vilka konsekvenser det får.

Före frukost tar kroppen en hel del av sin energi från kroppens fett, du är i en fettförbrännande fas. Varje kilo fettväv innehåller cirka 7500 kcal energi vilket är tillräckligt för 3-5 hela dygn! Det hormon som styr detta fettutnytjande heter glukagon och domineras i sin tur av insulin. Om man äter något som höjer blodsockret så att insulin behövs så stänger glukagonet genast sin verksamhet och fettanvändningen går i stå.

Resten av morgonen måste man då leva på frukosten. När blodsockret sjunker igen så ligger glukagonet efter och man måste gå hungrig så pass länge att man istället stöttar med mer mat, ett så kallat mellanmål. När precis samma sak händer under natten så märker man inget och "sover över" hungerkänslan.

"Ät ofta och mindre portioner. Frukt är bra mellanmål. Börja dagen med mycket kolhydrater, avsluta med proteiner."

Detta är extremt kontraproduktivt för sockersjuka (diabetiker typ 2). Det blir självklart när man inser att kolhydrater är uppbyggda av de enkla sockerarterna glukos, fruktos och galaktos. Av dessa är det glukos som står för blodsockerhöjning, medan fruktosen bara kan omvandlas av levern till leverglykogen och fett.

Frukt är usla mellanmål för sockersjuka. Deras energi kommer praktiskt taget uteslutande från belastande glukos och fruktos.

"Kolhydrater är energi för din kropp och hjärna, långsamma kolhydrater är en mänsklig rättighet och drivmedel som gör att du orkar prestera under längre tid."

Blodsocker utöver utöver cirka 5-6 gram/5 liter blod (typiskt för en normalviktig 70 kg person) är skadliga för blodkärlen vilket visar sig särskilt tydligt hos diabetiker. De skadar alla kärl, men effekten syns först i de allra finaste och där cirkulationen är låg. Därför är det ögon och fötter som skadas först med blindhet och fotamputationer som alltför vanliga komplikationer hos sockersjuka.

Av det skälet försöker kroppen att eliminera blodsocker snarast möjligt. Insulin öppnar en aktiv kommunikation in i både muskel- och fettceller. När muskelcellerna inte orkar ta emot mer signalerar de till sina insulinreceptorer att dra sig undan, cellen gör sig insulinresistent. Detta är helt normalt och gäller alla, friska som sockersjuka, den huvudsakliga skillnaden är att hos sockersjuka så sker det i större omfattning och under en längre tid.

Att under sådana förhållanden föreslå sockerkedjor (kolhydrater) till sockersjuka är inte genomtänkt.

Fettceller blir inte insulinresistenta, beroende på att fettceller dels kan utvidga sig närmast obegränsat, dels kan öka i antal samt att de lagrar fettet som kompakta mättade och enkelomättade fetter.

Fettväven är därför ett mycket verksamt skydd mot skadeverkningar av förhöjt blodsocker, men får i slutänden alltid skulden när en sockersjuk får sin diagnos. Läkaren ser en överviktig/fet patient framför sig och meddelar diagnosen: diabetes typ 2. Klart att skuldfrågan är avgjord i och med detta. Att sockersjukan egentligen började när patienten flera år tidigare började gå upp i vikt är det inte många som tänker på.

Hjärnan är det enskilda organ som i genomsnitt drar mest energi av alla. Under ett dygn rör det sig om i storleksordningen 500 kcal. En mindre del av hjärnan är exklusivt beroende av glukos, medan resten med fördel går på ketoner, en förbränningsprodukt av fettsyror. Om blodsockerhalten är förhöjd så tar även hjärnan sitt ansvar för att sänka mängden skadligt glukos i blodet genom att övergå till ren sockerförbränning. Hjärnan använder glukos som en skyddsmekanism, inte för att det är en viktig energikälla.

"Några förslag på kolhydrater jag tycker du ska stoppa i dig: grovt bröd, knäckebröd (gärna med råg), flingor och müsli (utan tillsatt socker eller fett), potatis, pasta, ris (fullkorn), baljväxter (örter, bönor, linser), dinkel, bulgur, grönsaker, bär och frukt"

Alla dessa består huvudsakligen av av glukos och fruktos, till vilka de bryts ner i tunntarmen. Glukosen blir blodsocker medan fruktosen hamnar i levern. Lite längre fram kan du läsa vad som sker där.

"Av det dagliga du stoppar i dig vill jag se följande fördelning: 60 procent kolhydrater, 12-20 procent protein och, läs noga nu, 20-30 procent fett."

Detta är råd för den naturligt smale, den som inte ens är på väg att bli sockersjuk samt dessutom motionerar tillräckligt för att göra sig kvitt sitt blodsocker.

"Undvik animaliska, mättade fetter, välj de vegetabiliska, omättade."

Detta är ett vanligt men fullständigt ogenomtänkt råd. Det finns två essentiella fettsyror, en omega-3-fettsyra (inflammationshämmande alfalinolensyra) och en omega-6-fettsyra (inflammationsskapande linolsyra). Kroppen behöver dem i i små mängder beroende på ett par unika strukturella egenskaper som de har. Förutom dessa två och några som kroppen bildar av dem finns inga skäl att äta någon större mängd fleromättat fett, snarare tvärtom.

Alla fetter byggs upp av vardera tre fettsyror sammanbundna av en glycerolmolekyl. Fettsyror är kedjor uppbyggda av kol, väte och syre. Vissa är raka med väteatomer på alla platser som är tänkbara, de är mättade. Hos de enkelomättade fattas två väteatomer vilket gör att bindningarna hakar fast i varandra istället. Den extra bindningen är svagare än originalet och osymmetrisk, den böjer därför kolkedjan. Fleromättade fettsyror har två eller flera sådana dubbla, osymmetriska bindningar. Om man jämför lika långa kolkedjor så tar de böjda mer plats och bidrar till att fetter som byggs av dem blir mer lättflytande.

Dubbla bindningar är känsligare än de enkla, beroende på lägre bindningsenergi. Fria radikaler angriper dessa svagheter och oxiderar, härsknar, fettsyrorna. Ju fler omättnadspunkter desto större risk för att de förstörs. De mättade fetterna i kroppen har en hållbarhet på uppåt 9 månader, de enkelomättade når 5 månader medan de fleromättade bara klarar 1-3 månader!

Studier visar att de som äter mycket fleromättade fetter även förbränner dem snabbare, kroppen är helt enkelt tvungen att eliminera svagheterna så snart som möjligt, även detta en skyddsmekanism.

SLV hamnar sist

Den 8 maj 2008 skrev jag ett kort inlägg med rubriken Nu väljer vi fett! med anledning av att den rubriken fanns i Livsmedelsverkets tidning Vår Föda.

Inget särskilt med det, men när jag idag kollar igenom listan över söksträngar som lotsat in besökare till MatFrisk Blogg så får jag mig ett gott skratt. Om man googlar på "Nu väljer vi fett!" så ger det inte fler än tre träffar.

Men det roliga är att SLV, som är källan, hamnar allra sist!

D-vitamin ger skydd mot hjärtinfarkt

" -Sol och sill skyddar hjärtat. En fördubbling av halten D-vitamin i blodet halverar risken för hjärtinfarkt, visar en stor amerikansk studie bland medelålders män."

Se där en del av ingressen till Henrik Ennarts artikel om D-vitamin och hjärtinfarkt i Svenska Dagbladet.

Vitamin D är en grupp fettlösliga, hormonliknande substanser varav cholecalciferol D3 är det för människan viktigaste. Människan kan själv producera detta vitamin i huden om man utsätter sig för tillräckligt med solljusets UVB-strålning. Råvaran för denna produktion är kolesterol.

• Vitaminet reglerar kalcium- och fosfornivåerna i blodet genom att underlätta upptag från tarmen samt återvinning av kalcium i njurarna.
• Det påverkar även benbildningen och är därför avgörande för att undvika benskörhet, osteoporos. Starkt förhöjda har emellertid en urkalkande effekt.
• Vitaminet ingår även i immunsystemet och motverkar tumörbildning.

Tidigare forskning har kopplat D-vitaminbrist till tjocktarms- och bröstcancer. Nu alltså även en väsentligt ökad risk för hjärtinfarkt.

Nu skall vi inte övervärdera utfallet av studien, men skillnaderna i fatala händelser vid olika halter av D-vitamin i blodet är stor. Under den tioårsperiod som de 18225 männen i 40-75 års ålder (vid inledningen) deltog i studien så råkade 454 ut för hjärtinfarkt.

"Analyser av blodprover visade att risken var mer än fördubblad för de med minst D-vitamin i blodet, men även de med genomsnittliga halter löpte 60 procent ökad risk."

"Antalet män som dog i hjärtinfarkt var för lågt för att man ska kunna dra säkra statistiska slutsatser, men enligt huvudförfattaren Edward Giovanucci finns tecken på att den kopplingen snarast är ännu starkare."

"Enligt författarna krävs betydligt mer resoluta tillskott så att halten D-vitamin i blodet tredubblas.

För att uppnå det behövs tillskott i storleksordningen 3000 internationella enheter, IU, per dag. Det motsvarar 75 mikrogram per dag, alltså väsentligt över de 7,5 mikrogram per dag som Livsmedelsverket rekommenderar barn och vuxna."

I dagarna har några kostprofiler, Claude Marcus, Göran Hallmans, Göran Johansson, Elisabeth Rothenberg och Stephan Rössner, publicerat en artikel i Läkartidningen med rubriken "Kost med högt intag av fett kan ifrågasättas". I samma nummer finns även Replik: Granskning bör bygga på sakliga argument, och Vems är ansvaret för kostråd till våra barn?.

I vår ringhörna uppträder Ralf Sundberg och Johan Hedbrandt med Apropå! Kost och kostråd. Fortfarande vilseledande om fett

Marcus et al. menar att den LCHF-kost som vi företräder och Socialstyrelsen finner ha stöd i vetenskapen bör omprövas. Man menar att dess effekter på kort sikt kan uppfattas som positiva, men att långtidseffekterna är osäkra.

D-vitaminets funktion är beroende av minst två faktorer som dessa kostprofiler brukar bekämpa, fett och kolesterol.

Det skulle verkligen vara intressant om man på något sätt skulle kunna jämföra D-vitaminets hälsopåverkan med kostprofilernas förslag.

Hur kan det bara gå så här?

Jag tänker inte tala om vad eller vilka jag associerar till idag:

Ett recept på smör

Kenneth Ekdahls smörrecept:

1. Häll grädden i matberedaren.
2. Kör tills det blir smör.
3. Häll av kärnmjölken.
4. Ta upp smöret och lägg i en bunke utan knivar i botten för att undvika skärskador.
5. Häll på kallt vatten och knåda.
6. Byt vatten och upprepa tills vattnet förblir klart.
7. Häll av vattnet och salta efter smak.
8. Packa in i smörpapper (ej smörgås- eller ugnspapper, det brukar stå pergament eller något sådant i det finstilta.)

Njut!

3 dl vispgrädde ger ungefär 250 gram smör, kilopriset om man gör på ekologisk grädde blir ungefär detsamma som för samma mängd ekologiskt smör. Ingen ekonomisk besparing alltså, däremot en stor kulinarisk vinst!

Överkurstips:
Blanda i en liten mängd fil och låt stå framme några timmar innan kärning, grädden vi får tag på i butikerna är pastöriserad, låter man den bara stå som i beskrivningen är chansen 50/50 att den surnar korrekt eller ruttnar, smör på rutten grädde är inte gott. Med fil eller annan mejeriprodukt med levande bakteriekultur ger man rätt bakterier försprång och förbättrar radikalt oddsen.

Detta ger en typ av smör med mer av den gammaldags smörsmaken, utan syrning får man ett smör som är mycket likt det vi hittar i butikerna, neutralt men väldigt tråkigt. Testa gärna med olika syrningsgrader, det blir rätt stor skillnad på smak och alla kanske inte är man nog att klara de häftigaste varianterna som nästan bränner på läpparna!

Varför inte göra kryddsmör? Vitlök, grönpeppar, timjan eller andra kryddörter, eller varför inte kombinera?

Även kryddblandningar kan vara trevligt, grillkrydda, tandoori masala eller seven spices t.ex., men kolla helst att de inte innehåller några skumma tillsatser som natriumglutamat eller socker.

Gör ditt eget smör!

Kenneth Ekdahl berättade i en kommentar om sin önskan att göra eget smör av ekologisk grädde. Självklart tar vi fram en demonstration om hur det går till och vad som gör det möjligt.

Jag kommer fortfarande ihåg den sista gången jag åt "riktigt" smör. Jag och min då blivande fru var på bilsemester i Norge sommaren 1965. Där fanns fortfarande småmejerier, vi gick in på ett och bad att få köpa lite smör. Dom slängde upp en rejäl helt nygjord klatt på ett smörpapper. Färgen var gulare än något smör jag senare sett och vattendropparna glittrade.

Det är alldeles snart 42 år sedan och vi minns och talar ibland om känslan, smakupplevelsen.

Hade tänkt spara detta till ett senare tillfälle, Kenneth, men vad då, nu kör vi!

Se även: MatFrisk Blogg på Passagen

I stället för det utlovade

Fetmaprofessorn Claude Marcus har sedan länge utlovat en artikel i Läkartidningen där han skall klarlägga fetternas roll för hälsan. Han hetsades av Annika Dahlqvist till ett tvärsäkert uttalande i TV:s Kvällsöppet och har pikats gång på gång för detta av ST-läkaren Andreas Eenfeldt känd som Kostdoktorn.

Här ett mail från Claude Marcus till honom

Hej!

Tack för ditt mail. Du ville ha referenser på vetenskapliga artiklar. Vi håller på och göra en kortfattad sammanställning av det vetenskapliga underlaget för vår bedömning till Läkartidningen. Vår bedömning grundar sig på en sammanvägning av studier på flera olika nivåer, alltifrån effekter av mättat fett på kärlvägg och inflammation och interventionsstudier och epidemiologiska studier. Vi har naturligtvis inga hemliga ess i rockärmen, utan du kan naturligtvis själv via Pub-Med hitta samma underlag som vi. Jag tror det är bättre i det här läget att du ger dig till tåls och får en mer sammanvägd bild i Läkartidningsartikeln. Om du då önskar kan vi kanske diskutera saken vidare.

Vänliga hälsningar
Claude

Han har fått sina fiskar varma både på Kostdoktorn och andra bloggar. Svaret har varit att man går grundligt till väga och att detta tar tid. Jag finner detta helt rimligt. Så här irriterad var han en gång när han skrev:

Såvitt jag vet har jag svarat. Sök och läs själv, det bör du nog klara av, annars får du ge dig till tåls ett par veckor till. Vi försöker göra ett omsorgsfullt arbete.
vänliga hälsningar
claude

Nu kommer anledningen till att svaret dröjt och sannolikt kommer att dröja ytterligare en tid. Tillsammans med Göran Hallmans, Gunnar Johansson, Elisabeth Rothenberg och Stephan Rössner har man istället utformat en artikel i Läkartidningen med titeln "Kost med högt intag av fett kan ifrågasättas". I ingressen står

Socialstyrelsen har – sannolikt i tidsnöd och under yttre tryck – legitimerat en kostform, för vilken vetenskapligt stöd saknas. Vi föreslår att Socialstyrelsen omprövar sitt ställningstagande att lågkolhydratkost till patienter med övervikt och diabetes typ 2 är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet.

I artikeln redovisas en mängd referenser, 62 st, som kräver gott om tid och kanske också tillgång till kostsamma användarkonton för att läsa. Dessutom specialistkunskaper, men det finns det ett antal kritiker som besitter.

Men naturligtvis går det att finna guldkorn även i deras egen text. Här ett stycke som man förmodligen känt sig tvingade att lägga till, men helst inte vill att någon läser och kommer ihåg. Men det gör jag. Läs nu riktigt sakta, framför allt första meningen, 13 ord.

Nutritionsområdet kan te sig förvirrande när vetenskapliga studier kommer till så varierande resultat. Olika studietyper besvarar olika vetenskapliga frågor, och studiedesign liksom omgivningsfaktorer måste beaktas när fynden divergerar. Epidemiologiska observationsstudier kan påvisa eller styrka samband mellan exponering och sjukdomstillstånd i den studerade populationen. De kan endast i kombination med andra typer av studier påvisa kausalsamband.

Sedan, en liten bagatell. När det kommer till att Potentiella bindningar eller jävsförhållanden så har inte beteendeveterprofessorn Stephan Rössner uppgett några. Hans koppling till Aftonbladets Viktklubb och dess fokusering på HCLF (kallas GI-metoden) anses alltså irrelevant?

Naturligtvis förtjänar deras möda en mer kritisk granskning än denna, men Claude Marcus bör inse att hans uttalande i Kvällsöppet förtjänar en bättre backup än detta:

"Nutritionsområdet kan te sig förvirrande när vetenskapliga studier kommer till så varierande resultat."

När kommer den slutgiltigt nedgörande artikeln om fett, Claude?

Se även: MatFrisk Blogg på Passagen