Sockerspeedade barn

olle fortsätter att ställa relevanta frågor: "...vad händer om dom äter mer kolhydrater socker än vad som går att lagra i levern musklerna som glykogen? ...(detta är skrivet för friska)"

Kroppen har flera olika källor till näringsämnen och energi. Det allra mest kroppsnära energiformen som finns minst av i ett givet ögonblick men används mest över tid är ATP, adenosintrifosfat. Den mängd som finns tillgänglig motsvarar i storleksordningen 1 kcal (en kilocalori), medan totalmängden förbrukad ATP över ett dygn rör sig om 40 kg! Det är alltså den "valuta" som kroppens energianvändning alltid "betalas" i. Småpengar, kan tyckas, men en gigantisk omsättning.

En enskild ATP ger oerhört lite energi, men det det är just det som är vitsen. Med en signifikant större energibärare så skulle det bli problem att utföra kroppens minsta energikrävande uppgifter, vi skulle bli otroligt ineffektiva om kanske 99% av energin som krävs för att reagera på en nervimpuls skulle gå bort som förlust. Som det nu är så är förlusten snarare 80%.

All annan energi skall omvandlas i en mängd steg till ATP innan den duger någonting till. Den betydande energikälla som ligger "längst från" i den kedjan är maten du äter, medan det riktigt stora energilagret är redan upplagrat kroppsfett. Energin i mage och tarm är i storleksordningen 1000 kcal, medan de 15 kg fett som en "frisk" person bör ha motsvarar 105000 - 135000 kcal, beroende på sätt att räkna.

Energin i mage och tarm är svårtillgänglig beroende på att den, räknat i antal mellanliggande kemiska processer samt transportsträcka, ligger långt ifrån användbart ATP. Fettet skyddas dessutom mot energiuttag av hormonella spärrar, beroende på att det är avsett som långtidslager för dåliga tider. Som LCHF-are lär vi oss att manipulera kroppen så att vi lättare utnyttjar fettet som en normal energikälla.

Utöver dessa relativt otillgängliga energilager finns muskel- och leverglykogen, grenade glukoskedjor i vattenlösning. Totalt sett kan kroppen lagra 500 gram, 2000 kcal. Begränsningen ligger i att glykogen tar med sig så stora mängder vatten in i cellerna, 2.7 gånger glykogenvikten, att det inre trycket skulle kunna skada dem.

Det glykogen som lagras i muskelceller är tillgänglig för den enskilda cellen, medan leverglykogenet kan användas överallt i hela kroppen. Som i all annan lagring så vill man inte att det vare sig skall bli tomt eller fullt. Ett tomt glykogenlager ger dig inga marginaler att göra en nämnvärd fysisk ansträngning och om glykogenlagret är fullt så stiger mängden cirkulerande glukos i blodet utöver de cirka 5-6 gram som är rimligt och oskadligt.

För att motverka skadliga mängder blodglukos så öppnar kroppen en hormonellt styrd energitransport in i cellerna (m.h.a. insulin). Är lagret av glykogen i en cell fullt så markerar de insulinstyrda cellerna detta genom att dels dra tillbaka insulinreceptorerna in i cellmembranen, dels dras glukostransportörerna (GLUT4) från sina arbetsplatser i samma cellmembran, man blir insulinresistent. Men det gäller bara den enskilda cellen! Överflödsglukosen fortsätter att cirkulera i blodet till dess det når en destination som är öppen. Det kan vara en annan muskelcell med ett lägre glykogenförråd, en fettcell eller en annan cell vars glukosupptag inte regleras av insulin, t.ex. hjärnan.

Den sista meningen kan vara bra att minnas för att förstå hur godis eller annan sockerkedjerik mat skapar sockerspeedade barn.